Jonte vaknade upp med en skrikande kista. Han kände att han skulle kunna käka en häst. Jonte gluttade på dinkan – den stora visaren var på 12 och den lilla visaren var på 1. Jonte insåg att klockan var två och att han hade sovit bort halva dagen. Jonte klev upp ur sängen och besökte porslinsfåtöljen. Duscha undvek han, det hade han ju gjort förra veckan. Efter det sprang han till frysburken. När han öppnade den så var den kusligt tom. Jonte påminde också sig själv att rengöra kylskåpet – det var nämligen något som rörde sig nere i hörnet.

– Måste handla frulle.

 Sedan klädde han på sig, satte pluskan i bakfickan och lämnade barren. Han hade ju ordnat statsfinanserna nyligen  så lite deg hade han trots allt i pluskan. Jonte kom ut genom porten och knatade mot närmsta livsmedelsbutik. Han gick in genom dörren och handlade sitt krubb i lugn och ro. När Jonte stid i kön till kassan så ringde nallen. Det var Bempa.

– Leverru? undrade Bempa.
– Det är knappt.
– Kom över ikväll och se en rulle och knäck en nödraket.
– Visst, vi syns.

De lade på.

VAKNA MED FILTEN I ÖRAT

 Jonte pröjsade och lade maten i dramaten. Sedan lämnade han butiken. Jonte tog det långa benet före eftersom hans kista skrek av hunger. 

Sekunden senare vaknade Jonte med filten i örat. Han kom på sig själva med att stirra upp i stjärnorna och han hade en molande huvudvärk.

Vad hände?

En kvinna kom fram till honom där han låg.

– Hur gick det undrade hon? Du halkade och slog i huvudet.
– Ont har jag i knoppen serru, sa Jonte.
– Jag ringer efter ambulans.

Jonte protesterade inte. Han kunde känna att hans huvud ömmade och han kände sig vimmelkantig. Klantetaxin kom några minuter senare och ambulansmännen bar in Jonte i den. Ambulansen tryckte plattan i mattan och fem minuter senare var taxin framme vid  hospitalet. Jonte började känna att huvudvärken började avta. Kanske det inte var så farligt.

– Hörni grabs, jag tror inte att jag är kajko.
– Låt en doktor undersöka dig för säkerhets skull, sa ena ambulansmannen.

Jonte suckade men gick med på det. En läkare borde ju ha huvudet på skaft och inse att det var ok med honom. Ambulansmännen placerade jonte i en rullstol och körde in honom i sjukhuset.

– Grabbar, jag tror inte jag behöver en cp-truck, jag tror jag kan gå själv.
– Gör som vi säger så går det snabbare, sa ambulansmannen.

De kom fram till en mottagning där en sjuksköterska tog över. Det dröjde inte länge förrän Jonte satt framför Dr. Svanström.  Jonte kände att huvudvärken var mer eller mindre borta, det ömmade bara lite i bakhuvudet. Dr. Svanström lös med en ficklampa i hans ögon.

– Jaha, hur känner du dig? frågade doktorn.
– Jo serru, som jag nämnde till am….
– Känner du dig yr, vimmelkantig eller så?
– Närrå doktorn, jag tror att jag….
– Hmm, vi undviker att tro och håller oss till fakta. Är du berusad?
– Nej jag är inte på kanelen.
– Kan du prata så jag begriper. Vad var det som hände.
– Jo se doktorn, jag stod på näsan utanför matbutiken och tydligen slog jag i huvudet men det känns bra nu.
– Jag avgör om det känns bra.
– Jaha.

Jonte suckade. Doktorn verkade vara ett knepo. Nu gällde det att inte strö salt i såren  utan se till att komma härifrån så smidigt som möjligt. Jonte kunde dock inte låta bli att spana in  Dr Svanströms frisyr  – Doktorn hade värsta apstjärten. Jonte fnissade till.

– Vad är det som är så roligt? undrade Doktor Svanström.
– Nä ingenting, sa Jonte med skrattet i halsen.
– Berätta nu, du verkar ju ha så himla roligt åt något, sa Svanström lätt irriterad.

Jonte började asflabba.

– Ha ha, jag diggar verkligen din apstjärt, sa Jonte och vek sig av skratt.
– Apstjärt? vad i hela friden pratar du om?
– Jag pratar om din  frissa ha ha.

Doktor Svanström reste sig upp. Han var röd  ansiktet och stirrade på Jonte.

– Ja det var ju moget sagt. Du är frisk nu och du kan gå härifrån. Gärna så snabbt som möjligt.
– Ja gärna för mig, sa Jonte och torkade tårar från ögonen.

 Svanström kallade till sig sjuksköterskan.

– Han är färdig. Ta bort honom härifrån.

Sjuksköterskan följde med Jonte till entren.

– Får jag ta med mig cp-trucken hem?  Typ som plåster på såren.
– Cp-truck, vad är det för något?
– Den där, sa Jonte och pekade på rullstolen.
– Tyvärr, den kan vi inte ge bort, sa hon med ett leende.

Jonte sade adjö till den söta sköterskan och vandrade sakta hemåt  genom stadens gator som en vanlig man.

THE END