Dokument Inifrån gjorde en dokumentär för något år sedan som heter lönesänkarna. Dokumentären förtäljer bland annat att de fackliga organisationerna medvetet har hållit svenska löntagares löner på låg nivå efter påtryckningar från regeringen.
20/3 2016
Sverige producerar varor och tjänster som aldrig förr. Alla experter är överens om att tillväxten i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke. Sverige är ett av världens största exportländer i förhållande till sin storlek och vinstmarginalerna är större än de någonsin har varit. Anledningen till den rekordartade svenska uppgången beror på att individuella människor presterar bättre. Vi gör bra ifrån oss. Får vi betalt för det? Nix, våra potentiella löneökningar har medvetet blivit förhindrade av de fackliga organisationerna efter påtryck av regeringarna.
SVERIGE BLOMSTRAR
Från 50-talet och framåt så hängde löneökningarna med i samma takt som Sveriges produktivitet. På något decennium så kunde en arbetare dubbla sin lön på grund av detta. Detta resulterade i höjd levnadsstandard för svenskarna och Sverige blomstrade. I mitten på 70-talet så stannar löneökningen upp och följde inte längre samma mönster som produktiviteten i Sverige.
LÅNGTIDSUTREDNINGEN
Den pensionerade LO-arbetaren Per Olof Ledin säger att det är politiska medvetna beslut som ligger bakom återhållsamheten på arbetarnas löner. PO säger att mellan åren 1930 till 1970 så var de politiska målen full sysselsättning och jämlik fördelning. I l slutet på 70-talet så ändrar politikerna riktning. De börjar fokusera på att prioritera det finansiella kapitalet – dvs. företagen och dess vinster.
1980 så gjorde de borgerliga partierna en utredning som kallades långtidsutredningen. Där förespråkade borgarna att lönerna skulle hållas tillbaks så att näringslivet skulle kunna göra större vinster. Socialdemokraterna motarbetade detta i valrörelsen 1982 men det visade sig att sossarna hade samma agenda som de borgerliga. Även LO var med på detta.
Se dokumentären Lönesänkarna från Dokument Inifrån.
LÖNEÖKNINGEN PÅ EN LÅG NIVÅ
Politikerna ville att mer pengar skulle gå till företagen. Lösningen blev en devalvering av kronan samt ett fackligt svek att hålla arbetarnas löner nere – efter påtryckningar av den dåvarande regeringen.
1982 så deklarerar Olof Palme i riksdagen att kronan devalveras med 16 %. Iden med devalveringen lyckades. Näringslivet tjänade stora pengar men inte löntagarna. I och med att kronan blev mindre värd så sänktes priset på vårat arbete. Socialdemokraternas tidigare finansminister Kjell Olof Feldt säger att den dåvarande regeringen hade överläggningar med de fackliga organisationerna och bad dem hålla nere löneutvecklingen för arbetarna.
Palmes tal i riksdagen förkunnade också:
“Devalveringen kommer att sänka reallönerna och därmed levnadsstandarden. Detta är en nödvändig förutsättning för att öka produktionen och sysselsättningen inom industrin och att nedbringa vårt underskott gentemot andra länder”.
Kjell-Olof Feldt:
“Vi sa till fackföreningsrörelserna att de skulle hålla tillbaks lönerna. Andra ska tjänar pengar nu – inte era medlemmar”.
“HÅLL LÖNERNA NERE”
På 90-talet blev det kris igen och det blev mycket uppsägningar. Den politiska lösningen blev återigen att hålla tillbaks arbetarnas löneökningar så att företagen kunde tjäna mer och hållas vid liv. Facken svek sin mest grundläggande uppgift ånyo. Ingrepp i välfärden gjordes: sjukersättningen sänktes, a-kasse-ersättningen sänktes. För näringslivet var krisen på 90-talet tvärtom mycket lönande år. Syftet var att näringslivet skulle dela med sig av vinsterna till arbetarna men detta gjordes aldrig.
Vid krisen på 90-talet så sade Göran Persson:
“Ökade löner leder till ökad arbetslöshet och det är ett svek mot de arbetslösa”.
Persson sade att hålla tillbaka löneökningarna skulle göras frivilligt och i eget intresse. Om inte så skulle svenska folket permanenta massarbetslösheten menade han. Detta funkade dock inte och sysselsättningen minskade.
LÖNESÄNKNINGAR PÅ 90-TALET
På 90-talet kom debatten igång om att skapa ännu billigare arbetskraft – dvs. sänka lönerna ytterligare. Lars Calmfors var en av de som propagerade för denna modell. Tesen var att om arbetarna tjänar lite så får företaget mer pengar över och då är det lättare för företagen att anställa folk och sysselsättningen i Sverige går upp.
Även under Alliansregeringen så gick fick facken på regeringens linje med sparsamma löneökningar. Lars Calmfors säger att Alliansregeringen medvetet höll tyst om att syftet med att hålla tillbaks löneökningarna var att skapa mer sysselsättning. Detta mörkades eftersom detta skulle ogillas av svenska folket.
Den politiken har misslyckats och sysselsättningen är relativt låg men det har gett mer pengar till topparna i företaget medans arbetarens löner stagnerat.
LÖNERNA HAR FÅTT STÅ TILLBAKS
Ekonomihistorikern Lennart Schön säger att från 70-talet så har de löneökningar som skulle ha getts till arbetarna istället gått till företagets vinster (och chefernas löner och bonusar). Den återhållsamma löneökningen är hemligheten till näringslivets stora vinster. Löntagarna har avstått från de löneökningar de kunde ha haft. Toppinkomsttagarna har sedan 80-talet fördubblat sin andel av de totala inkomsterna. Lennart Schön säger att det är många som inte vet om hur mycket lönerna har fått stå tillbaks de senaste 30 åren
På 70-talet så tog företagsägarna 1/5 av vinsterna till sig själva, nu för tiden så tar de en tredjedel av vinsten.
Sverige är ett av de länder i världen där skillnaden mellan företagets toppar och arbetarna har ökat mest.
Faktum är att svenska löntagare ligger på samma nivå som början på 1900-talet vad gäller att få betalt för det som man faktiskt producerar. På Scania där man producerar lastbilar har produktiviteten ökat med 10 ggr och således har även vinsterna ökat. Men lönerna har halkat efter rejält. Som exempel kan nämnas att om löneökningarna hängt med i samma takt som produktionen så skulle t.ex en montör på Scania inte tjäna 23 000 kronor som nu utan lönen skulle ligga på ca 34 000 kronor.
Finansmannen Rune Andersson tycker dock att stora inkomstklyftor inte är något större problem. Han tycker att löntagarna har en hygglig levnadsstandard. Rune Andersson är en av Sverige rikaste finansmän.
Referens
Foto