Jonte knallade nerför stretan på Söder i Stockholm. Magen skrek av hunger och eftersom det låg en korvmojje alldeles bredvid så tänkte han att det skulle vara bra med lite krubb.
– Tjena lirarn, sade plötsligt en röst bakom Jonte.
Jonte vände sig om och där stod Svempa.
– Amen fan tjena kisen, sa Jonte. Jag hörde dig knappt. Läget?
– Bara bra här. Själv då?
– Jorå det knallar, sa Jonte.
– En giftpinne skulle inte skada. Kan jag bomma en av dig kanske? undrade Svempa
– Visst serru. Kan jag hjälpa dig att kola snabbare så bangar jag inte.
Svempa flabbade till och Jonte plockade upp cigg-paketet från sina braxor och gav Svempa en pinne. Svempa tände pinnen och drog ett djupt bloss.
– Jaså du hörde mig knappt, sa Svempa. Knäck i lurarna som vanligt?
– Ja det stämmer. Jag har fortfarande problem med det. Du det ligger en mojje i närheten och jag tänkte ta mig lite krubb. Häng på vetja.
– Visst serru.
De knallande mot mojjen. När de kom fram så frågade Jonte:
– Ska jag bjussa på lite krubb?
– Det skulle vara asschysst.
Jonte vände sig till mannen i mojjen.
– Två slang med slira tack.
– Vad sa do?
– Jag sa: två slang med slira tack.
– Jag inte försto?
Jonte suckade.
– Två korv med bröd tack.
– Aha, det ska bli.
– Det är inte alla som hajjar klyket, sa Svempa.
– Det stämmer.
Efter ett tag kom korvarna och Jonte och Svempa åt dem med välbehag. Efter att de ätit upp korvarna sa Svempa:
– Fasiken Jonte, det här är det goaste jag ätit på år.
– Kan inte annat än att hålla med dig, sa jonte och torkade sig runt munnen.
– Jag är så less på alla turkpannkakor. En korv är mycket godare.
– Exactamente.
– Attans hygglo av dig Jonte men nu måste jag knalla vidare.
– Jomenvisstserru vi hörs.
