BERÄTTELSE FRÅN EN UTFÖRSÄKRAD

Sprid detta så mycket ni kan, om ni bryr er det minsta om de som drabbas av hur det svenska välfärdssystemet inte fungerar…!

Försök sätta er in i följande scenario:

Ni råkar ut för en olycka/sjukdom som tar lång tid att rehabilitera sig från och bli frisk nog för att kunna arbeta. Eller i värsta fall – inte kan bli helt återställd. De flesta tänker nu att det inte är några problem, ni har ju intyg från läkare och specialister på att rehabtiden är lång, mycket lång.

Efter 180 dagar med sjukpenning händer nåt underligt, ni anmodas av försäkringskassan att säga upp er anställning för att söka ett annat lättare jobb som ni klarar av, trots skadan/sjukdomen. Spelar ingen roll om ni har utbildning eller inte, enligt försäkringskassan finns det jobb som ”inte är fysiska, inte ställer krav på kognitiv förmåga, där ni kan ta pauser när ni vill och behöver, inte är stressande och inte ställer krav på prestation” Detta jobb är dessutom på heltid och normalt förekommande enligt försäkringskassan.

Nu lever ni i verkligheten, ni vet redan nu att några sådana jobb inte finns. Det är dessutom styrkt av Arbetsförmedlingen att de inte finns. Frågar ni försäkringskassan vad för jobb de menar svarar de ”det är inte vår sak, det är arbetsförmedlingens” och då är ni i ett moment 22 som ni inte kan påverka. Ni har av myndigheter satts i vanmakt – en situation ni inte kan påverka själv.

Här förstår ni kanske att något är fel. Tyvärr verkar myndigheterna blunda eller vara helt blinda för detta faktum. Hos försäkringskassan är du ett juridisk ärende, de tar ingen hänsyn till hur sjuk du är. De bedömer rätten till sjukpenning efter arbetsförmåga. Tragiskt nog verkar det som denna myndighet bestämt sig för att arbetsförmåga finns så länge man kan andas själv. Att i detta läge begära ett möte med försäkringskassan för att försöka lösa situationen är lönlöst, de går endast med på möten om ni har beviljats t.ex. sjukpenning. Eftersom ni nekats, är ni inte ett ärende hos försäkringskassan längre.

Resultatet av detta blir att ni kastas ut ur systemet. Ingen rätt till sjukpenning(ni är för frisk), ingen rätt till hjälp från arbetsförmedlingen(ni är för sjuk), ingen hjälp från det sociala, är ni sjukskriven hör ni till sjukförsäkringen och är därmed inte berättigad försörjningsstöd. Ett krav för att få försörjningsstöd är nämligen att man söker arbete. Ni kanske förstår vart det är på väg?

Ni klarar er en stund då ni kanske har sparade pengar och tillgångar ni kan sälja, men sen då? Resurserna tar slut, och inte har ni blivit friskare under tiden. Kanske lagt till t.ex. depression och ångest till följd av er situation. Kravbreven läggs på hög, ni måste välja på att köpa mat eller betala ett lån eller elräkningen. Till slut kommer kraven till kronofogden som i sin tur leder till indrivning.

Dessa instanser, inkassobolag och kronofogden, bryr sig inte ett dugg om orsaken till varför man hamnat hos dom. Då står ni där till slut, helt utblottade, ingenting har ni kvar. Men jobba kan ni, trots nya diagnoser och ej färdigrehabiliterad, åtminstone om försäkringskassan får säga det.

Ni kan givetvis överklaga, först till omprövning hos försäkringskassan, det tar ca två månader och beslutet ändras extremt sällan. Nästa steg är att överklaga till förvaltningsrätten, det tar ca 18 månader innan det är klart.

Problemet är att under denna tid har ni fortfarande ingen inkomst, ni är nu uppe i ca 22 månader utan inkomst så vad hjälper det att få rätt i förvaltningsrätten? Det är här och nu, idag, ni står på gatan utan någonting, hem, ev. bil, alla sparmedel är borta, bankkonton, fonder, pensionsspar, barnens sparande(de får behålla 8000). Ni har INGENTING kvar. Skulle ni få rätt i förvaltningsrätten så har under tiden fler ärenden dragits igång(ny sjukskrivningsperiod) och är på väg mot samma mål, förvaltningsrätten. Den domen som eventuellt gav er rätt till sjukpenning, anses inte vägledande då ”det gällde ett annat ärende” och så fortsätter det.

Ni som nu läst detta och inte tror att det är så här, jag uppmanar er att öppna ögonen. Ni kan inte ha undgått att ha sett allt det som kommit fram i media, skulle ni trots det vara ovetande(vill inte veta) förbered er för en chock ni kanske aldrig återhämtar er från, för det jag beskrivit ovan är verklighet här och nu. För 10.000-tals människor.

Ska det verkligen vara så, för att få hjälp måste allt köras i botten?

Det finns enorma samhällsvinster i att låta folk få bli färdiga med t.ex. rehabilitering istället för att slänga ut dom på gatan och bli beroende av försörjningsstöd.

Ett exempel: Ni bor i ett hus, har en boendekostnad på ca 5000/månad. Ni är en familj på 4 personer, 2 vuxna och 2 barn. För att få hjälp ska ni, sälja huset, bilen, inte ha något sparande kvar, klara av en flytt, få hjälp till en lägenhet på minst 4 r.o.k.(barn har rätt till ett eget rum) Boendekostnad? Enbart hyran är på ca 10.000, sen tillkommer el, vatten, värme etc. och detta får ni betalt av kommunen för ni har ingen inkomst. Vart är vinsten i detta? Mer än dubbla boendekostnaden som skattebetalarna får stå för enbart för att ni inte “hann” bli frisk i tid. Dessutom en familj som är i spillror. Det påverkar inte enbart den som drabbats, utan hela familjen. Folk skiljer sig av ekonomiska skäl. Det är en nedåtgående spiral som ni kastas in i och efterverkningarna kan bli katastrofala. Vissa väljer t.o.m. att avsluta sina liv. Det är byråkratiskt vansinne. Under tiden står våra politiker och proklamerar att folk inte skall vara bidragsberoende.

Jag finner inte någon sorts logik i detta.

Så snälla någon, förklara hur det kan fortsätta tillåtas vara så här.

Leave a Comment

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.