NÖDROP FRÅN SJUK MEDBORGARE

Maj 2017

Nedanstående text är skrivet av en person som blir hunsad i det svenska välfärdssystemet. Jag hittade texten på Facebook och fick tillstånd att återpublicera det. Det är verkligen beklagligt hur vissa av våra politiker nedmonterar välfärden mitt framför våra ögon och behandlar svenska medborgare som de gör.  Försäkringskassan avfärdar folk på löpande band.

Text:

Jag postar detta en gång till för jag kan bara inte tro att mina medmänniskor inte bryr sig. SNÄLLA NI, LÄS! Det är ett nödrop‼️

Jag har fått nog av förnedringen… det är dags att försöka göra sig hörd, för jag vill gärna överleva dom dagar av livet som återstår. Framförallt vill jag att mitt sjuka barn ska överleva!

Gott folk, era medmänniskor i samhället som är sjuka håller på att gå under!

Dom börjar bli många nu, dom svårt sjuka självmordskandidaterna… för den sjuke tröstlöse kan ju självmord vara den enda lösningen när ingen annan utväg finns. Hellre än snabb död än en långsam plågsam utan bostad och mat, visst!

För alla som drabbas av sjukdom har ingen anhörig att luta sig mot och bli försörjd av när deras liv rasar sönder och samman. Många har INGEN alls, många har inte ens EN vän… ensamhet hör ihop med kronisk sjukdom eftersom vänner sällan orkar stanna kvar… och många av dessa sjukskrivna sjuka är ensamstående föräldrar.

Många som just nu drabbas av indragna vårdbidrag och assistans är även svårt sjuka och funktionsnedsatta barn som vårdas i sitt hem av sin ensamstående förälder.

Sveriges regering är i full färd med att förinta sjuka människor… sjuktalen ska ner bara och siffrorna sjunker snabbt. Men vad händer med alla friskförklarade sjukskrivna? Frisknade dom till bara så där i ett ögonblink av ett mirakel? Nej och åter nej, dom är tyvärr fortfarande lika sjuka… för sjuka för att klara sina liv!

Min dotter och jag är två av dessa kroniskt sjuka FK raderat ut ur systemet, två av tusentals drabbade. Vi kämpar (utan överdrift) livet ur oss för att överleva sen tre år tillbaka. Livssituationen jag och barnen hamnade i när min dotter insjuknade hastigt för tre år sedan har gjort mig svårt sjuk av stress och henne väldigt mycket sjukare. Ett år klarade jag förnedringen och stressen som livet med socialbidrag innebär innan den fullkomligt slet mig i stycken. Numer är jag ett vrak…

Våra dagar är inte fina och trevliga längre… våra dagar är fyllda till bredden med rädsla, oro, sorg, maktlöshet, panik, utanförskap, stress, ångest, förminskande, ignorans, kränkningar och smärta.

Vi lever ett traumatiskt liv… där morgondagen aldrig någonsin är trygg. Jag vet aldrig om vi kommer få bistånd till hyra, el och mat … det får jag veta runt den 27 varje månad 10 dagar efter att jag lämnat in min ansökan.

Socialen betalar hyran, schablonbelopp på lägsta möjliga el, schablonbelopp på lägsta hemförsäkring, avgiften till hyresgästföreningen, vårdavgifter till landstinget i efterhand och medicin som är subventionerad efter uppvisade av kvitto och receptspecifikation.

Övriga räkningar så som telefoner, bredband, tv, banklån, försäkringar, CSN osv ska enligt socialen sändas till kronofogden. Man tvingas alltså till personlig konkurs… betalar du din telefonräkning så att det inte finns pengar kvar till mat så blir du orosanmäld som vårdnadshavare och anses vara en oansvarig förälder. Att det inte går att leva utan telefon och internet (definitivt inte som sjuk) tas ingen hänsyn till. Det är bara några få av konsekvenserna socialbidrag innebär… bara några få av VÄLDIGT MÅNGA konsekvenser!

Att förlora sina mänskliga rättigheter, sin trygghet och sitt mänskliga värde är traumatiskt. Kanske något av det mest traumatiska en människa kan uppleva. För oss så har denna fruktansvärt otrygga tillvaro orsakat oss stor skada i själen… så till den grad att vi båda nu lider av kronisk PTSD. Samma syndrom krigsskadade drabbas av! Men det tas absolut ingen hänsyn till vare sig av vård eller myndighet. Jag får inte ens komma till psykiatrin för jag är inte tillräckligt sjuk enligt dem, jag har inte försökt att ta mitt liv än så jag är inte prioriterad. Min läkare på vc vet inte vad hon ska ta sig till! Att leva i samhällets bakficka är skrämmande.

Denna ändlösa negativa stress och skräck över att inte veta hur länge vi klarar oss från bostadslöshet och hur längre vi klarar oss från svält förvärrar även min EDS/ HMS hEDS. Jag är nu nästan helt funktionsnedsatt med nervsmärta, förslitningsskador och inflammationer i hela kroppen.

Min kropp är numer så skör att mina blodkärl i händer och fingrar brister vid minsta belastning… det gör vansinnigt ont! Mina fötter klarar inte längre att bära min kropp, jag måste hålla mig i något och vissa dagar kan jag inte stå alls. Jag klarar inte alltid att klä på mig själv. Mina knän viker sig, min höft håller bara några steg innan den skär så att jag skriker rakt ut av smärta och ramlar platt fall. Jag har inflammerat brosk i bröstbenet som viker mig dubbel av smärta när jag andas… dom flesta som får denna inflammation tror att dom upplever en hjärtinfarkt. Jag blev hämtad med ambulans första gången det hände mig då smärtan är så stark över bröstet. Min livmoder har trillat ner, mitt hjärta pumpar 110 i vilopuls sen många år. Min kropp håller på att falla isär och jag förstår inte hur jag ska kunna stå ut med denna smärta i resten av mitt liv.

Jag är 150 år gammal i min kropp, min bindväv håller inte ihop… och detta finns inget botemedel för. Vården nekar mig till och med smärtstillande eftersom starkare preparat skulle kunna göra mig beroende då smärtan är kronisk och svår. Det jag erbjuds för att lindra svår nervsmärta är alvedon och psykofarmaka. Psykofarmaka som jag inte klarar att äta då jag får svåra hjärtproblem av det och blödande tarmar. Jag har alltså enligt vården inte rätt att få vara smärtfri ens en dag om året, även fast möjligheten egentligen finns.

Min dotter har samma syndrom i bindväv och kollagen, det är genetisk… och det är bara en av ”sjukdomarna” hon lider av! Inte ens hälften av hennes symtom och plågor är utredda trots vårdkontakt sen hon var 5 år gammal! Hon har fler diagnoser och är idag 100 % nedsatt i sin funktion. Hon blir sjukare för var dag precis som jag.

Paniken och maktlösheten detta liv innebär är det absolut värsta jag har upplevt i mitt 40 år långa liv och jag upplevt det mesta när det kommer till tragedier, utanförskap, förluster och otäckheter. Det är en vidrig livssituation att vara kroniskt sjuk och samtidigt sparkas ut ur systemet. Det handlar inte om att sjuka är några oturliga fall mellan stolarna längre!

”Nu måste du tänka positivt, det ordnar sig alltid, efter regn kommer solsken, det blir bättre ska du se, du kommer nog få hjälp snart”

– NEJ och åter nej, det kommer inte bli bättre och hjälpen som svenska medborgare förlitar sig på finns inte! Den håller sedan länge på att helt tas bort!

Ägna detta en stund för era medmänniskors skull, tänk tanken… att plötsligt blir så jävla sjuk att du inte klarar att sköta din egen hygien längre, du klarar inte att ta hand om dina barn, du kan vissa dagar inte röra dig alls och lyckas inte ens ta dig ur sängen för att gå på toaletten. Smärtan gör att du inte kan sova och sömnbristen är så svår att du får skador i hjärnan och blir kognitivt funktionsnedsatt. Det är bara några få exempel av alla dom problem du ska klara att hantera varje dag som kroniskt sjuk. Du berövas inte bara din hälsa, kropp och livskvalitet som sjuk. Numer berövas du allt du har, hela ditt liv, till och med ditt mänskliga värde!

Hur länge skulle du orka? Hur känns det inuti när du blir misstrodd och hånad av myndigheterna, som hela din existens numer vilar på. Hur känns det att bli kallad frisk när du är så jävla sjuk att du inte vet om du orkar timmen ut?

Trots din kamp med vården där du kämpat dig blå för att jaga fatt på flertalet läkarutlåtanden som styrker att du är sjuk och 100% nedsatt i din förmåga… du får ändå avslag.

Hur känns det när du står på socialen PÅ DINA BARA JÄVLA KNÄN och gråtande ber om mat två månader efter att du på började din ansökan till soc men fick avslag för att FK anser att du är arbetsför eller inte har rätt till sjukförsäkring men arbetsförmedlingen anser att du är körd… och själv klarar du inte ens stå på dina värkande ben. Hur känns det inuti?

Hur känns det att vara kroniskt sjuk och samtidigt tvinga dig själv att gå till stadsmissionen varje dag, eller kyrkan… för att hämta bröd till dina hungriga barn? Även fast du och ditt barn är så sjuka att ni inte klarar livet så står inte socialen för kostnaderna era sjukdomar orsakar, om du inte kan styrka varenda krona med ett skriftligt intyg från en läkare. Läkarna försöker skriva intyg men klarar inte av det. Hur känns det inuti när du släpar dina värkande ben till stadsmissionen för att hämta bröd till dina barn och släpar dig hem med hjärtart i halsgropen i vetskapen om att ikväll kommer vi vara hungriga igen. Hur känns det?

Du har kämpat för ditt liv och bönat och bett din läkare att skriva ner en notis om att det uppstår extra sjukkostnader på läkarintyget men socialen anser ändå inte att behovet är styrkt eftersom det inte står någon exakt angiven summa eller tillräckligt utförligt om vilka exakta kostnader din sjukdom innebär… ingen läkare du hittills mött skriver så ingående intyg och det använder nu socialen emot dig.

Hur känns det när din handläggare på socialen hävdar att du nog inte är så sjuk som du säger eftersom du inte får gå före i vårdköerna utan måste vänta i fyra månader på att få detta intyg som sen ändå inte visar sig vara tillräckligt ingående? Eller när handläggaren säger samma sak när ditt barn är svårt sjukt och varit nära att dö flera gånger senaste åren? Hur känns det att bli konstant misstrodd, förnekad och förminskad?

Hur känns det när du kontaktar chefen på socialen för att anmäla din handläggare för kränkande behandling men får tillbaka ett brev där det står att chefen inte anser att du blivit kränkt? I detta brev skriver chefen på socialtjänsten också att han vill att du skriver på ett samtycke till att socialen får ha direktkontakt med din läkare så att dom kan fatta beslut över ditt huvud. Orkar du fajtas vidare? Hur länge orkar du fajtas vidare?

Det är inte bara FK som förintar sjuka… soc jobbar på lika duktigt dom med att inte godkänna läkarintyg nu… och detta gäller även sjukkostnader och sjukintyg för kroniskt sjuka och svårt sjuka barn.

Tänk dig in i situationen… du är ensamstående förälder, du insjuknar så pass att du inte klarar att arbeta överhuvudtaget… du blir en belastning för samhället. Du är ett vårdpaket, du klarar inte livet längre… och då sparkas du rätt ut ur samhället och lämnas åt ditt eget öde. Du tvingas leva i djup fattigdom med misär som följd… för du är så sjuk att du inte ens klarar att ta hand om dig själv längre. Hur känns det inuti? Känner du att du har lika mycket värde som den friska befolkningen? Har du lika värde som övriga befolkningen?

I all sorg och bearbetning över att du numer är för sjuk för att klara arbeta så kanske du också måste förbereda dig och dina barn på att du kommer att bli sämre framöver… eller att du kanske inte kommer att överleva din sjukdom. Tänk dig in i den situationen som ensamstående med barn och utan anhöriga som backar upp, för så ser det ut för väldigt många.

Samtidigt som du är svårt sjuk och socialt utsatt så ska du klara att ta hand om dina barn som gråter av rädsla och panik över att det inte finns någon mat, kläder eller medicin. Samtidigt måste du månad ut och månad in klara att lämna in en ny ansökning till soc… och du måste varje månad samtidigt visa upp dina kontoutdrag, kopiera och lämna in kvitton och fakturor, sjukintyg etc… och du måste efter varje ansökning klara att förstå alla paragrafer och överklaga alla avslag du får… klarar du inte det så dör du.

Närmsta kopiator finns på socialkontoret och dit klarar du inte att gå, men du måste om du ska överleva. Du måste också klara alla möten livet som socialbidragstagare innebär och det konstanta jagandet efter vård, läkare och intyg. Du har ett ansvar och det är att göra allt som står i din makt för att bli så pass frisk att du klarar att arbeta. Att du är kroniskt sjuk spelar ingen roll, du måste ändå göra allt du kan för att försöka. Försöker du inte så dör du!

Livet som sjuk innebär i väldigt många fall en kamp med vården… så med stor sannolikhet har du i flera år innan du blev sjukskriven kämpat hårt för att få hjälp från vården, för att överhuvudtaget få en utredning på vad dina symtom och smärtor beror på… förmodligen så har du numer också dragit på dig en diagnos på utmattningssyndrom och krisreaktion eftersom livet utanför ”trygghetssystemet” är så traumatiskt. PTSD är inte ovanligt det heller.

Vård i Sverige är sannerligen ingen självklarhet! Många får kämpa i flera år för att få en remiss till en specialist. Därefter kan det vara långa väntetider och köer för att få en utredning, om man ens får någon utredning. Många svårt sjuka har inte ens fått någon diagnos fastställd för att de helt enkelt är för sjuka för att orka driva dessa kamper och kanske inte har någon närstående som kan hjälpa till. Det har tagit mig hela mitt liv att bli trodd av vården… ingen har förstått att jag har EDS tidigare. Jag har varit nära döden med kollapsade urinledare och akut njursvikt, jag har varit döende men INGEN läkare utredde mig eller tog reda på VARFÖR mina njurar och urinvägar kollapsade.

Läkarna klarar inte att skriva sjukintyg till Sveriges myndigheter längre… deras bedömning körs över av myndigheter. Även fast läkarna skriver om och kompletterar intygen så godkänns dom inte. Du utsätts dagligen för maktmissbruk och kan inte vända dig någonstans för att få hjälp. Du hamnar i helvetet, ett laglöst ingenmansland som inte går att ta sig ur. Tänk dig… hur länge skulle du orka fortsätta?

Jag förstår att människor i såna här situationer väljer att avsluta sina liv. För livet som omyndighetsförklarad sjukling är inte drägligt… man blir inte räddad av något skyddsnät. Det är en myt!

Mer än så är alltså inte sjuka människor värda i Sverige idag. Jag och min dotter är fullständigt värdelösa, vi är en belastning för samhället… regeringen löste problemet genom att göra om oss till siffror. Vi är numer två siffror mindre i statistiken över sjukförsäkrade! Med andra ord existerar vi inte längre.

Existensminimum är precis vad det låter som… men när man är sjuk krävs det lite mer bistånd och insatser för att kunna fortsätta existera.

Sveriges sjukförsäkring är ett brott mot mänskliga rättigheter!

Jag blottar inte vår livssituation för att få pepp, tröst eller sympati. Jag blottar vårt liv för er för att ni ska öppna ögonen. Jag klarar inte kampen om överlevnad själv längre. Jag måste därför informera er om hur verkligheten ser ut för oss som är kroniskt sjuka och som utförsäkrats. Jag anser att jag och mitt barn har ett värde likvärdigt med ditt, trots att vi lever med kronisk sjukdom!

Snälla medmänniskor, gör något… sprid information om det här så att även friska människor förstår vad som pågår. Jag hör dagligen att ”nej men klart ni måste få bättre hjälp, ni är ju sjuka. Sverige är tryggt, vi har ju lagar och regler. Ja ibland faller vissa mellan stolarna, men kämpa på så ska du se att det löser sig. Dom måste hjälpa dig, kontakta media så får du nog fart på dom.”

Herregud jag sliter mitt hår, för det är verkligen helt FEL! Människor DÖR på grund av det här! Människor är fullkomligt desperata! Myndigheterna skiter fullständigt i media nu för tiden… för dom gör inte fel, dom följer ju bara reglerna… på ett nytt sätt!

Jag och barnen behöver er hjälp. Vi klarar inte detta själva längre, vi håller på att gå under. Därför ber jag nu mina medmänniskor, vänner och familjemedlemmar om hjälp att dela detta.

Ja, jag är så fräck och framfusig, för jag måste! Jag kan inte låta staten radera våra liv och vår existens i tystnad. Jag går inte under och kastar in handduken utan fajt!

Hoppas innerligt att någon mer av mina vänner här på fb orkar engagera sig några minuter.

Tack för att du tog dig tid!

Share

1 Comment

  1. De sjuka sverige blir bara sjukare !! Avslag ,indragningar ,hån ,spott och spe ska vi sjuka svenskar utstå dagligen !! Allt för dom nya ”pensinonsräddarna” !! Återinför tjänstemanna ansvaret och ställ dom ansvariga till svars !!

Kommentera