LÄKEMEDELSDIREKTÖREN SOM BLEV DEPRIMERAD

97 total views, 1 views today

Även läkemedelsdirekörer kan bli deprimerade . Det är direktören Arne Johansson från läkemedelsföretaget Svenljung & Profit ett levande exempel på.  Depressionen var ett faktum. Detta har skapat stora rubriker i media.

JMM:

– När upptäckte du att något var fel.

Arne Johansson:

– Det var för någon månad sedan när jag var på väg till jobbet som jag började förstå att något var fel. Jag körde min nyinköpta BWM – med komplett extrautrustning och allt – men det enda jag kunde känna var en slags tomhet.

 JMM:

– Vad var din första tanke?

Arne:

– Först trodde jag att det var något fel på bilen så jag trampade gasen i botten, men samma känsla av tomhet hängde ändå kvar hela vägen in till stan från Djursholm.

JMM:

– Vad hände sedan?

Arne:

– Jag började ganska snart misstänka att jag hade en lätt depression. Så jag kontaktade en psykiater och bekant till mig  för att få höra hans åsikt.

JMM:

– Och vad sade psykiatern?

Arne:

– Först tackade han mig för den fina aktieutdelningen som hade gjort hans plånbok fetare.  Men snart blev samtalet seriöst och han konstaterade att jag hade en atypisk depression.

JMM:

– Vad är en atypisk depression?

Arne:

– En atypisk depression är en depression som är typisk för en läkemedelsdirektör.

JMM:

– Och vad hände sedan?

Arne:

– Jag fick den atypiske depressionen bekräftad och jag började min behandlingsplan.

JMM:

– Hur löd behandlinsplanen?

Arne:

– Behandlingsplanen löd medicinering och halvtidsarbete.

JMM:

– Fungerade behandlingen?

Arne:

–  De första dagarna på medicin så kände jag en stark känsla för att hugga ihjäl min fru med en yxa. Men när jag stod med yxan i hand och skulle svinga så sade guds röst att jag skulle vänta med denna gärning eftersom gud hade större planer för mig. Så jag lade ned yxan.

JMM:

– Oj då, det verkar som om du upplevde kraftiga biverkningar?

Arne:

– Jag sade detsamma till min privata psykiater men har insisterade på att det var min sjukdom som ”inte ville bli botad” så han höjde faktiskt dosen för att göra mig frisk snabbare.

JMM:

– Fungerade det?

Arne:

– Nja, inte direkt. När jag stod på Västerbron och skulle hoppa så kom jag på att ett magplask skulle göra väldigt ont så jag klev ner från bron och promenerade hem.

JMM:

– Hur mår du nu då?

Arne:

– Tja, livet här i fängelset är inte så pjåkigt men jag ångrar att jag rånade den där banken på vägen hem.

 

Share

Kommentera